February 19th, the issue of Western Sahara was debated in the Swedish parliament. 

The debate took place between parliamentarian Hans Linde and the Minister of Foreign Affairs, Carl Bildt. 

The Minister says that it is too late for the Swedish government to ask that the controversial fisheries agreement with Morocco be annulled. The reason given is that the EU deadline for such a demand is already expired. He does say, however, that it is possible for the Swedish government to ask any possible renewed agreement to be deemed invalid. 

Minister Bildt also made reference to the fact that some Swedish fishing vessels currently fish in the occupied Western Sahara, and that the prosecuting authorities now have been asked to investigate the matter. 

“I would like to say that Swedish authorities recently have identified the Swedish vessels that are involved in this matter, and forwarded the file to the prosecuting authorities for further investigations relating to the fishing”, Bildt said. 

The text below is the Swedish original text. 





Anf. 37 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att upphäva fiskeavtalet mellan EG och Marocko liksom initiativ för att Sverige som enskild stat och inom ramen för EU ska sätta press på Marocko så att de tillgodoser sahariernas rätt till självbestämmande. 

När Sverige i maj 2006 beslöt att rösta emot EG:s fiskeavtal med Marocko stod en enig EU-nämnd bakom beslutet. Vår folkrättsliga analys hade visat på brister i avtalet, och eftersom det inte gick att få igenom de tolkningsgarantier som vi krävt blev en nejröst en nödvändig markering för att hävda folkrätten. Andra medlemsstater gjorde andra bedömningar och tog andra hänsyn när de röstade för avtalet respektive avstod från att rösta. 

Enligt principen om folkens rätt till självbestämmande ska ett folk kunna påverka hur utvinning av naturresurser inom dess territorium sker. De ekonomiska fördelarna av utvinningen måste komma folket till godo. Detta gäller också för saharierna. 

Enligt EG:s fiskeavtal med Marocko finns en gemensam kommitté för att övervaka genomförandet av avtalet. Jordbruksministern, som i regeringen ansvarar för fiskefrågorna och därmed också EG:s fiskeavtal med Marocko, har i svar på en fråga här i riksdagen den 19 december uppgivit att Sverige har för avsikt att föreslå att sahariernas eventuella fördelar med avtalet granskas vid nästa årliga möte med den gemensamma kommittén. Rådets förordning om att godkänna fiskeavtalet publicerades den 29 maj 2006. Om Sverige hade velat väcka talan mot förordningens giltighet, vilket inte gjordes då, skulle vi ha behövt vidta den åtgärden inom två månader från dagen för publiceringen. Tiden för att göra detta har alltså för länge sedan löpt ut. 

Marocko är ett viktigt land i Nordafrika, och genom EU:s grannskapspolitik finns ett omfattande och ökande samarbete med Marocko. Sverige stöder ett sådant samarbete, inte minst mot bakgrund av de frågor och problem i regionen som kräver samarbete över gränserna för att uppnå lösningar. Exempel på detta är olaglig migration, terrorism, människohandel, kriminalitet och droghandel. Ett närmare samarbete inom miljöområdet, handeln med varor och tjänster samt på energiområdet kan bidra till ökat välstånd, tryggad försörjning och utveckling för oss alla. Samarbetet rymmer också det politiska området och ger EU möjligheter att framföra krav och påverka genom dialog och information. Sverige fortsätter i kontakterna med Marocko, både bilateralt och inom EU:s ram, att hävda sahariernas rätt till självbestämmande. 

Sverige välkomnar FN:s säkerhetsråds resolution 1754/07 den 30 april 2007 liksom resolution 1783/07 den 31 oktober 2007 där parterna uppmanas att inleda villkorslösa förhandlingar i god tro för att nå en snar, rättvis och ömsesidigt acceptabel lösning på konflikten. Förhandlingarna i Manhasset I började bra, och det var ett framsteg att parterna kunde sitta ned tillsammans i gemensamma överläggningar under ledning av generalsekreterarens personliga sändebud Peter van Walsum. Tyvärr har överläggningarna i Manhasset II och III inte varit lika framgångsrika även om det är positivt att parterna kommit överens om att mötas igen i mars. Båda sidor måste ta sitt ansvar för att undvika oförsonliga principuttalanden och skapa ett öppet och resultatbringande förhandlingsklimat i fortsatta förhandlingar. 

Därutöver är det nödvändigt att FN fortsätter sina ansträngningar att bidra till en lösning på den alltför långvariga konflikten. I detta har FN Sveriges fulla stöd. 

Anf. 38 HANS LINDE (v):
Fru talman! Jag får börja med att tacka utrikesministern för svaret. Dagens interpellation lämnade jag in efter att strax före jul besökt flyktinglägren i Tindouf, Algeriet, där 170 000 västsaharier bor, och Tifariti i den befriande delen av Västsahara. I dag kontrollerar befrielserörelsen Polisario 32 procent av Västsahara i ökenområdena på gränsen till Algeriet och Mauretanien. Resten är sedan 1975 ockuperat av Marocko. Västsahara kallas därför med rätta för världens sista koloni. 
Två saker slog mig under min resa i Västsahara och Algeriet. Det var under vilka omänskliga förhållanden västsaharierna lever i flyktinglägren. Sedan 1975 har hundratusentals västsaharier levt under extremt svåra förhållanden, ofta separerade från sina familjer. Bristen är total på allt, på vatten, på mat, på sysselsättning med mera. Men jag slogs också av hur starkt drömmen lever om befrielse, återvändande och fred. 

Sedan 1991 råder vapenvila mellan Polisario och Marocko och fredsförhandlingar pågår. Polisario kräver, med stöd av FN-resolutioner och Internationella domstolen i Haag, att Västsaharas framtid ska avgöras i en folkomröstning där ett av alternativen är självständighet. Marocko har konsekvent förhalat fredsprocessen, vägrat kompromissa och motsatt sig västsahariernas rätt att avgöra sin egen framtid. I stället har man presenterat en plan för så kallad autonomi under marockanskt styre. 

Fru talman! Västsaharierna har valt den fredliga vägen att lösa konflikten. Man förhandlar och kompromissar. Inne i Västsahara motsätter man sig ockupationen med fredliga medel. Men omvärldens belöning för detta fredliga vägval har varit obefintlig. I stället har omvärldens blickar riktats mot andra delar av världen, och västsahariernas kamp och lidande har förpassats från världssamfundets dagordning. Tyvärr har frågan inte heller i Sverige fått alltför mycket uppmärksamhet. I regeringens 23-sidiga utrikespolitiska deklaration förra veckan lyfte regeringen fram Marockos möjligheter att närma sig unionen, men nämnde inte Västsaharafrågan över huvud taget. Jag tycker att det är en märklig prioritering när man befinner sig i detta avgörande skede i konflikten. 

Marockos ockupation skulle inte vara möjlig utan det stöd man åtnjuter av sina allierade i Frankrike, Spanien och USA. I sin verksamhetsberättelse, som presenterades av Västsaharas president Muhammad Abdelaziz, konstaterade Polisario att en fredlig lösning förhindrats ”på grund av att vissa västmakter valt att stödja orättvisa och kolonialism på bekostnad av folkrätt, mänskliga rättigheter och principen om demokrati och rätten till självbestämmande”. 
Västsahariernas tålamod har varit stort, men det kommer knappast att vara för evigt. I flyktinglägren pyr nu missnöjet och frustrationen. Det är positivt att parterna träffas, att man sätter sig ned och samtalar. Men samtal kommer inte att räcka. Det kommer att krävas konkreta framsteg. Om inte framgångar nås i förhandlingarna nu i mars är risken överhängande att vapenvilan hävs och att man återgår till väpnad kamp. I sin verksamhetsberättelse sade Polisario att man ”inte föredrar väpnad kamp”, men att man kan tvingas återgå till den strategin om förhandlingsvägen är resultatlös. 

Att Sverige ger FN sitt stöd är bra, men det kommer inte att räcka. Det kommer att krävas mer än bara ord. Omvärlden har nu ett avgörande ansvar för att sätta press på Marocko. Västsahara måste lyftas fram på världssamfundets och EU:s dagordning. Marocko har genom sin bosättarpolitik och ockupation nära bundit ihop ekonomierna i Marocko och i Västsahara. Det är i dag omöjligt att ha en diskussion om handel och ekonomiskt samarbete mellan Marocko och EU utan att också diskutera Västsaharafrågan. EU:s grannskapspolitik kommer att påverka förutsättningarna för fred och ett fritt Västsahara vare sig EU vill det eller inte. Samarbetet med Marocko måste därför förenas med tydliga krav på att respektera västsahariernas rätt till nationellt självbestämmande. 

Anf. 39 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det här är en situation som är mycket svår. Den har pågått under mycket lång tid. Hans Linde refererar till en del av de grundläggande dokumenten i sammanhanget, internationella domstolen och beslut i FN:s säkerhetsråd. 
Med sådana här konflikter är det dess värre så att förr eller senare kräver de en lösning genom en överenskommelse på ett eller annat sätt. Vi har på goda grunder, enligt min mening, förklarat att vi stöder de ansträngningar som Förenta nationerna försöker att genomföra här. Vi stöder politiskt och också humanitärt på olika sätt de andra FN-insatser som sker för att hjälpa lidande människor. 

Det som nu har inträffat är att det har kommit i gång, om vi ska kalla det för förhandlingar eller samtal kan vi diskutera, men i alla fall möten som har varit samtal och som en vacker dag kanske kommer att leda till förhandlingar. Det har varit tre möten, och de har ännu inte producerat något epokgörande framsteg. Det var nog inte heller anledning att vänta på grund av att den motsättning som finns här är rätt besvärlig. Det kommer säkert att ta en betydande tid av förtroendeskapande åtgärder av olika slag innan man kan närma sig något som kanske är en förhandlingsfas. Jag tycker dock att det är positivt att detta sker. Det rubbar självfallet inte vår grundläggande ståndpunkt i de frågor som Hans Linde och jag tidigare har diskuterat i andra sammanhang. Men det kan finnas en möjlighet att komma fram på detta sätt, och det inkluderar från Marockos sida, om jag förstått det rätt, en villighet att hålla en folkomröstning på det sätt som har sagts. Det innebär inte att vilken folkomröstning som helst kan tillgodose de krav som ställs, men även detta får väl betraktas som positivt. 

Hans Linde återkom inte till frågan om fiskeavtalet. Det finns kanske inte heller så mycket anledning att göra det av den enkla anledningen att det där skedde under den förra mandatperioden. Jag har förstått att det då var en diskussion inom en regering som var mer närstående Hans Linde än mig och att man beslutade att inte driva frågan vidare, utan man gjorde en dans för publiken ett tag och lät sedan frågan falla. Om det var rätt att göra på det sättet eller inte ska jag inte moralisera över. Men vi är där vi är. Vi är juridiskt bundna av det avtalet. Om det är svenska fiskare som bedriver fiske där – och det finns tydligen uppgifter som gör det gällande – går det vidare till juridiska myndigheter i Sverige, för det är inte acceptabelt. 

Anf. 40 HANS LINDE (v):
Fru talman! Låt oss börja med samtalen. Jag tycker också att det är väldigt positivt att parterna sitter ned och samtalar och att det eventuellt kan leda till något i framtiden. Det är självklart att en fredlig lösning kräver en förhandling och en överenskommelse. Men samtidigt börjar tiden rinna ut. Man har suttit och förhandlat sedan 1991. 

Jag tror att vi här ska vara beredda att köra många rundor till med förhandlingar och samtal. Bland Polisarios gräsrötter växer nu frustrationen och missnöjet med den här strategin pyr. Det finns ett växande tryck bland västsaharier därför att man ser att den här vägen inte resulterar i något. Då frågar de sig: Varför ska vi fortsätta att förhandla med fredliga medel om det inte resulterar i något? Om västvärlden inte ger dem sitt stöd och frågan inte kommer upp på dagordningen är risken stor att de i stället tar till vapen. De ser inte några andra alternativ. Jag tror att det är en överhängande risk att tänka på när vi diskuterar den här frågan. Det är en risk som vi måste beakta när vi diskuterar den här frågan. 

När det helt kort gäller fiskeavtalet tycker jag att det är positivt att även den här regeringen står fast vid motståndet mot fiskeavtalet. Är det så att man kommer att ta till medel mot svenska fiskare, som det nu finns uppgifter om, som fiskar i vattnen utanför Västsahara och därigenom plundrar landets naturresurser är det självklart positivt. Jag kan bara beklaga att den förra regeringen valde att inte föra talan i EG-domstolen mot detta avtal. Jag hoppas att den svenska regeringen tydligt röstar nej när avtalet ska förnyas våren 2010 och att man om man skulle förlora en sådan omröstning är beredd att föra frågan till EG-domstolen. 

Fru talman! Under mitt besök i Västsahara träffade jag ministern för bistånd och internationellt samarbete. Jag berättade att jag skulle ställa denna interpellation, och jag frågade Polisarios minister vad jag skulle be utrikesministern om och vad Sverige konkret skulle kunna göra. Han gav mig fyra konkreta punkter som jag vill lyfta fram här i kammaren. 

För det första önskar man att få till stånd ett besök av regeringsrepresentanter, myndigheter och journalister till de delar av Västsahara som ockuperas av Marocko. Även om situationen är ytterst svår för människorna i flyktinglägren tyder mycket på att situationen är ännu mycket värre för de västsaharier som lever under marockansk ockupation. Att den spanske åklagaren Baltazar Garcon har inlett en förundersökning mot de övergrepp som Marocko gjort sig skyldigt till är självklart positivt. Flera nordiska delegationer har tidigare avvisats när de har försökt besöka Västsahara. Kommer utrikesministern att göra förnyade försök att få till stånd diplomatiska besök till Västsahara? 

Den andra punkten som statsrådet i Polisarios regering lyfte upp var behovet av att få upp frågan på EU:s dagordning. Tyvärr finns den inte där i dag. Är den svenska regeringen beredd att se till att Västsaharafrågan förs upp på dagordningen under de kommande mötena med EU:s utrikesministrar? 

Det tredje gäller den humanitära hjälpen till flyktinglägren. Sverige har varit en stor bidragsgivare genom åren. Men tyvärr har man sett att den humanitära hjälpen har minskat under de senaste åren trots att behoven är enorma. Undernäring och bristsjukdomar tillhör vardagen. En västsaharier som lever i Tindouf är hänvisad till en ranson av sju liter vatten per dag trots att FN säger att en människa behöver 30 liter. Jag vet att detta inte är utrikesministerns fråga, men jag hoppas att detta kan vara ett medskick till biståndsministern. 

För det fjärde bör omvärlden, för att sätta press på Marocko, erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken, med andra ord Västsahara. Det har redan ett åttiotal stater gjort i både Afrika och Latinamerika. Ett erkännande skulle vara ett tydligt sätt att markera vårt stöd till Polisarios och det västsahariska folkets ambition att få en egen stat. Utrikesnämnden sammanträder den 4 mars för att diskutera Kosovo. Det vore positivt om man då även tog upp Västsaharafrågan och fick ett svenskt erkännande. 

Anf. 41 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Hans Linde har rätt i att jag med viss sorgfällighet har ägnat mig åt erkännandeproblematik under de senaste veckorna. I detta sammanhang har vi haft anledning att titta på svensk erkännandedoktrin, och i går formulerade vi detta mycket tydligare från Europeiska unionens sida. Det är bara att konstatera att detta fall varken uppfyller de krav vi ställer från EU:s eller från Sveriges sida. Det vet Hans Linde, men det skadar inte att debatten äger rum. 

Låt mig återvända lite till fiskefrågan. Jag vill inte påstå att jag på något sätt är någon expert på detta. Jag vill bara meddela att svenska myndigheter nyligen har identifierat de svenska fartyg som är aktuella i sammanhanget och överlämnat ärendet till Åklagarmyndigheten för fortsatt utredning om omständigheterna kring fisket. Det pågår alltså en behandling av frågan på ett sätt som förefaller synnerligen rimligt. 

Vad gäller besök har vi på dagordningen ett besök av nordiska ambassadrepresentanter till området. Det har dock stött på patrull, men frågan är från vår utgångspunkt fortsatt aktuell. Jag håller med om att det är viktigt att ha en möjlighet till ögon och öron men också en diplomatisk närvaro. I detta ligger också något av en politisk markering. 

Huruvida vi ska ta upp frågan inom Europeiska unionen eller inte vill jag vänta med av den enkla anledning att man alltid ska vara försiktig med att störa processer som pågår. Så länge dessa förhandlingar eller samtal eller möten pågår är det möjligt att vi ska vara försiktiga med det. Jag lämnar frågan öppen och svarar varken ja eller nej. Låt oss pröva hur detta går och överväga noga. Är man inne i förhandlingsskeden är det min erfarenhet att omvärlden visserligen tydligt ska klargöra sitt stöd och de grundläggande principer som gäller, men det är inte alldeles säkert att man ska försöka ingripa i den konkreta processen. Det innebär inte nödvändigtvis ett nej, men det innebär inte heller ett ja. 

Anf. 42 HANS LINDE (v):
Fru talman! Detta är en av de debatter jag har haft med Carl Bildt där tonläget kanske inte har varit det mest uppskruvade. Det finns en naturlig förklaring till det, nämligen att detta inte är en fråga som är blockskiljande i Sverige. Skiljelinjen i synen på Västsahara går inte mellan vänster och höger, utan här finns en stor samstämmighet i riksdagen. Det visar bland annat fiskeavtalsfrågan. När det gäller frågan om erkännande av Västsahara har även statsrådet Carl Bildts regering uttryckt samma ståndpunkt som jag, nämligen att Sverige borde erkänna Västsahara för att sätta press på Marocko. 

Det är positivt att den svenska regeringen fortsätter att följa fiskefrågan. Det är också positivt att man fortsätter att ligga på om att få till stånd ett besök. Jag tror att det är helt avgörande att vi sätter fingret på och uppmärksammar den fruktansvärda situation som många västsaharier lever i under den marockanska ockupationen. 

Däremot är jag inte nöjd med att utrikesministern väljer att avvakta inom EU-kretsen. Jag tror att tiden börjar rinna ut. Vi kan inte sitta och avvakta på vår kammare. I andra konflikter där det har funnits öppna fönster har vi avvaktat för länge, och då har de stängts. Nu är det viktigt att vi utnyttjar denna möjlighet. 
Jag vill avsluta med att säga att utrikespolitik i stor utsträckning handlar om att hantera konflikter. Många av debatterna här i kammaren handlar om att hantera väpnade konflikter. Vi har nyligen haft debatter om Mellanöstern, Tchad och Kosovo. Det är den typen av frågor som dominerar dagordningen. Vi lägger alldeles för lite kraft, tid och energi på att diskutera hur vi ska förebygga konflikter. Detta är ett sådant exempel. Skulle vi nå en fredlig lösning och låta Västsaharas framtid avgöras i en fri och rättvis folkomröstning skulle det bespara regionen ett enormt lidande. Därför är det avgörande att världssamfundet skickar ut en tydlig signal om att förhandlingar och fredliga lösningar ska premieras. Tyvärr måste jag säga att den avvaktande attityd som Carl Bildt och också världssamfundet intar i dag är att göra det motsatta och inte premiera att välja den fredliga vägen. 

Anf. 43 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag håller förvisso med Hans Linde om att man ska vara uppmärksam på att det finns vilande konflikter där det finns en risk att det har gått så lång tid att det börjar slå över i annat. Det finns ett antal sådana som ligger på mitt skrivbord, så att säga. Utrikespolitik är inte bara att hantera konflikter och interpellationer utan också att vara konfliktförebyggande i olika fall. 

I detta fall har vi dock samtal som pågår. Det manar till en viss försiktighet. Jag säger detta utan att utesluta att man ska göra något annat längre fram. När vi förde denna diskussion för ett eller ett och ett halvt år sedan hade dessa samtal knappt påbörjats. Man hade lagt fram sina första förslag från de bägge sidorna, men vi visste inte om de över huvud taget skulle träffas. Nu har de börjat träffas. De har ännu inte konstaterat några framsteg, vad jag vet, men det förvånar mig föga mot bakgrund av den principiella motsättningen och hur lång tid det tar att skapa förutsättningar för något. 

Men jag hyser en grundläggande sympati för Hans Lindes förhållningssätt. Man ska vara medveten om att det finns konflikter som förefaller frusna men att de när tiden går kan hettas upp på ett sätt som är mindre bra. Att förebygga det i den mån vi kan är självfallet en viktig utrikespolitisk uppgift att försöka medverka till. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

Here is the debate on the Swedish parliament's homepages.

The debate followed this question from Hans Linde, asked on January 16ty 2008.